Mycket har hänt sen sist jag skrev här. Mycket har hänt! Hela livet faktiskt.
Den 20/12 kom vår älskade Jonathan till oss. Kl 12.23 för att vara exakt! Han vägde 4162 gram och var 52 cm lång. Han var så fin, han är så fin. Han är helt perfekt och så otroligt söt. Vi älskar honom över allt annat, och kan inte vara stoltare föräldrar.
Förlossningen gick bra. Det var inte alls som jag föreställt mig. Inte på en fläck! Jag trodde det skulle vara värre. Det var inte SÅ hemskt. Visst gjorde det ont men man kunde behärska det. Man fixar det! Det var en häftig upplevelse. Tänk vad kroppen klarar av! Har man fött barn kan man nog göra vad som helst, precis vad som helst. Man är starkare än vad man tror.
Det var en lite (läs mycket) jobbig tid efteråt. Amning, babyblues & hormoner. Allt i en enda röra mixat om vart annat! Jag fick mjölkstockning, och med det hög feber som varade i 5 dagar. Jonathan gick ner lite i vikt och tårarna brände bakom ögonlocken för jämnan. Jag ville ju amma men det funkade inte riktigt. Det gjorde jävulskt ont!! Ibland kändes det som om brösten skulle spricka, på riktigt! Och han ville äta men var så ivrig, och med det blev han super arg när det inte kom tillräckligt fort. Vi använde amningsnapp i början, och det fungerade bra. Det var jobbigt att börja vänja sig av med den, det var så smidigt. I stunden kändes det som om det aldrig skulle gå att amma utan den! Men det gjorde det ju. Nu fungerar det som det ska och han går upp i vikt och växer så det knakar!
Idag är vår gosse 6 veckor. Han väger 5130 gram och är 59 cm lång. Tiden, tiden springer verkligen iväg! Vi njuter och tar till vara på varje minut. Att vara förälder är verkligen en gåva. Jag är så tacksam och så glad över att få vara just Jonathans mamma.
Gravidkilona är borta och glömda. Jag kan till och med ha mina smal jeans!! Ni vet de där som man sparar men som är på tok för små. Jag gick upp 12 kg och ner 17. Det som behövdes var en graviditet! Jag mår jätte bra, trött men annars väldigt bra. Det där med att säga att man är trött.. Man har ingen aning om vad trötthet är förrän man fått barn! Inte ens en susning!!
Men all trötthet är värt det. All trötthet i hela världen. Så fort man får hålla sin son i famnen, när han ligger med huvudet mot ens bröst, när man håller hans sköra hand i sin, när man snoosar honom i det tunna mjuka håret, när man försiktigt stryker honom över tinningen, när man pussar honom på kinderna och säger "mamma älskar dig", när man möter hans ögon med sina och han ler med sin lilla lilla mun, det finaste leendet! När man ligger jämte honom i sängen och lyssnar och tittar på hur han andas.. All trötthet är värt detta. All!
-Anna, mamma till världens finaste Jonathan
