Ibland blir jag bara så irriterad. Jag irriterar mig på människor, hur dem beter sig. På problem som verkar vara omöjliga att lösa. Jag vet ju att man ska vara positiv, vara en god medmänniska, ge kärlek och vara en bra förebild. Det är min värdegrund!! Men ibland blir man bara så matt, så trött. Jag måste ändra fokus och se till mig själv mer. Varför ska jag gå runt och tänka på alla andra när ingen tänker på mig? Hemskt men så känner jag!! Ibland verkar det som hela världen har blivit knäpp, vad håller ni på med? Vem bryr sig?! Se till de riktiga problemen istället.
Jag längtar till platser där jag kan tanka positiv energi, fylla på min kreativitet. Jag längtar så till Österlen, till Gotland, till Skummeslöv. Ge mig doften av havet, öppna fält, ge mig synen av de gula rapsfälten som sträcker sig genom den skånska slätten. Hur dem bryts av mot öppna åkrar och backiga dalar. Ge mig vallmo som växer längs vägkanten och de vackra väderkvarnarna som finns i alla väderstrecken. Ge mig en ljum sommarkväll vandrandes genom botaniska trädgården, en kyss i kärleksporten av min blivande man. Störst av allt är kärleken, inte sant.
