...Och ibland får man känslan att vi är de enda som bryr oss!
Varför hör ni aldrig av er, varför är det alltid när ni ska ha hjälp med något, aldrig bara för att kolla hur läget är. Hur Jonathan mår, vad som händer med honom, vilket stadie han är i nu. Ibland känns det som om alla glömt hur det är, hur det var. Vilket stöd man behövde, behöver. Ibland känns det som om det bara är vi, Emil. Som är av den goda arten. Att det är vi som ser. Synd att alla är så uppe med sitt att ni missar oss. Mest synd är det om er.
Jonathan växer så det knakar. Han har börjat skratta, sådär ända ifrån magen. Han tjabbar en massa, särskilt om han ser tven. Jissus vad han pratar med den. Högt & ljudligt! Det bästa han vet är när man dansar med honom och när man sjunger. Han har hittat sina fötter, och han är på god väg att vända sig från rygg till mage. Allt händer så fort! Tack för att vi får vara med på din resa älskade du!
Och jag har börjat fotografera igen.. Ny kamera gjorde susen för kreativiteten. Det får bli ett bild inlägg sen när tiden finns. För bilder finns det.. Tusentals!
-Mamma Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tankar & Kommentarer