Djup och en spegelblank sjö

Så många tankar, så lite sömn. Så mycket som kan förändras på bara en sekund. Ska det bara bli mörkare nu? Man har väl alltid vetat, men egentligen aldrig på riktigt. I min värld, i min fantasi, i min bubbla ska allt bli bra. Alla ska ha det bra, ingen mer oro. Inget skitsnack. De som behöver kliver ner från sina höga hästar vågar göra det, sänker yxan och bara är. Alla på samma nivå. Allihop tillsammans. Där för att hjälpa istället för att döma, där för varandra när och om allt blir svårt. 

Man har bara en familj.. Att vara rädda om varandra och vårda relationer verkar ha varit något av det svårare slaget, men det är inte för sent. Om och när det blir mörkare så måste vi vara där allihop, strunta i allt gammalt som varit. Vara där tillsammans, vårda och finnas till hands. Även om det är svårt, visa känslor. Ingen är stark ensam, alla behöver någon. En familj behöver alla. 

Igår hade vi en jätte mysig kväll hos svärföräldrarna, grillarna var tända, maten var superb! Kusinerna lekte och busade. vi tog en promenad ner till sjön, åt hallon på vägen, barnvagnar som rullade i gruset. Jag älskar ljudet av knastrade grus, särskillt under barnvagnshjul. Den där doften av varm tall och hur solstrålar tränger igenom grenarna, den känslan är fin! Barnen plaskade och lekte i vattnet, Emil höll jonathan. Han ville vara nära och bara mysa. De gick längs bryggan och Emil visade honom en spegelblank sjö. Det ögonblicket var vackert! Vinden var ljum och vattnet precis lagom. För några sekunder var allt helt perfekt.